Idag gick jag ner till Smira för att longera henne lite. Hon skötte sig jättebra. Det hon gör att hon rusar in i trav på en gång då jag släpper henne, sen går det inte att lugna henne förens hon har sprungit av sig i bra många varv. Då kan man börja jobba med henne att hon ska lyssna. Så det måste hon och jag lära oss att vi ska ta det lugnt och skritta först och lyssna på mig. Få se när det kommer att hända ;/

Efteråt stod jag och pysslade om henne en bra stund, kamade igenom hennes tjocka svans ordentligt. Det är ju lite svårt att alla dagar kunna borsta igenom den då hon går på lösdrift, åandra sidan så ska hon ju inte delta i nån tävling heller så att hon behöver vara super snygg...

Idag kom Kattis och hälsade på. Hon tog en tur med Smira, tränade henne på att gå ifrån killarna. Bara runt hörnet från gården så stegrade Smira sig i protest, "va ska jag gå själv, aldrig" Men lugn som hon är Kattis så manade hon på Smira att gå framåt, de tog en annan väg till paddocken. Väl framme där så började hon protestera igen med att göra ett litet bockhopp, men hon lugnade ner sig och Kattis red henne både i skritt och trav. Men för att göra det hela lite jobbigare så tog jag med mig Nero och gick till dom i paddocken, stod där i 5 minuter för att sen gå därifrån. Det är ju det som Smira ha tyckt är så jobbigt, att bli lämnad kvar ensam med ryttaren... Farligt... Hon började på en gång med sina små bockhopp. Hon fick till två st på raken så Kattis tappade ena stigbygel och tappade balansen (pga lathet att inte idas ställa om längden på stiglädret, hummm, smart?!?)  och ramlade av,,,,aj,,,. Men hon hoppade upp igen och efter det så gjorde inte Smira nått mer, hon blev väl chockad då nått ramlade från hennes rygg.

Ps. Nästa gång är hon nog inte så lat    ...

Ikväll blev det en tur i paddocken som vanligt. Smira var ko lugn, hur underbar som helst. Eller kanske lite trött rent av. Vi travade ganska mkt ikväll och försökte göra förflyttningar åt sidan. Det gick så där så jag gav väl upp och försökte koncentrera mig på min sits istället, den är ju inte sååå bra :s

Jag har lite svårt att komma ner i sadeln nu efter ha halvstått i flera månader, men nu är hon ju van att ha en på ryggen så nu måste jag börja "rida" henne oxå.
Efter ett tag så tänkte jag på vad härligt det kommer att bli sen då hon kan galoppen, att få komma ut på lägdan och galoppera i djupsnön, härligt.

Men då måste hon ju kunna den också, så jag tänkte " ähh va fan" vad kan hända, Jag satte mig ner la till galoppskänkel lite lätt och sa "Gaalloooppp" och iväg det bar. Hon fattade galoppen :) lite stelt och väldigt höga kliv blev det men galoppera det gjorde hon , ett halvt varv.

Tur att Angela var med där inne med Nero för han fick agera stoppkloss... Lite paff blev Angela då jag kom galopperandes    

I kväll så var vi i paddocken jag och Angela och tränade Smira och Nero. Då kom grannen som bor närmast paddocken ut i mörkret och fixade på med nått. Smira tyckte att det var läskigt. Hon tog några skutt åt sidan men gick sen framåt i rask skritt, ville bort därifrån fort. Hon kändes väldigt pigg så jag fick försöka jobba med att få henne lugn och lyssna på mig.

Men då kom grannens sambo ut för hon skulle provrida Nero och Smira trodde att det var det stora stygga monstret som kom i mörkret för att ta henne så hon sprang iväg några steg och ville inte gärna gå ner i det hörnet igen. Men det gick bra hon gör ju igentligen inga störra farlig heter och jag känner mig ganska trygg med henne i paddocken, värre blir det då man ska börja rida ut med henne. Jag är alldeles för osäker att rida ut med henne.

Det var det värsta jag visst då man red på ridskola, det var på våren då man skulle ut på den första lektionen. Hästarna var som tokiga, de var rädd för allt och började den ena hästen tveka ja då gjorde alla det. Hoppa över ett dike var en mardröm... Nä vill inte alls ha den erfarenheten i bagaget...

Nä Smira fortsatte att vara lite skeptisk mot grannen och ville inte alls varva ner... Men jag satt kvar i sadeln och det är väl huvudsaken nu.

Iadg var jag och Angela inne i paddocken och red. På slutet så skulle jag träna att stanna kvar med Smira medans Angela och Nero gick hem. Smira började protestera och tyckte inte alls om att hon blev kvarlämnad där med mig. Jag stod förstås på backen som tur var för hon började stegra sig, men jag låssade mig inte om henne utan fortsatte att gå runt med henne. Men hon stegrade en gång till så jag tappade henne, hon sprang ett varv och sen ställde hon sig  ena hörnet så det var bara att hämta henne och fortsätta gå. Effter det så gjorde hon inge mer så vi kunde gå tillbaka i lugn takt...

Ja det krävs lite träning där med att bli kvar då den andre går iväg...

Ja då var det dax att ta bort skyddet på hoven. Hovis kommer... Hoppas att allt är ok, det verkar då så på Smira. Lite tjorv har det varit med att få rensa hovarna.

Oj oj oj vilken föreställning Smira ställde till med   Hon ville minnsan inte alls bli skodd. Så fort hovis tog upp en hov så började hon sparka vilt omkring sig. Hovis hann inte ens ta bort en sko innan hon tappade taget om hoven, så det satt skor på tvären. Vi lede in Smira i stallet, gav henne hö, lede ut henne från stallet, provade även med en brems (heter det så, sån som nyper på mnulen) men den reagerade hon inte alls på, ställde henne i hagen, gav henne havre men inget fungerade hon ville banne mig inte bli skodd. Min puls var skyhög och jag var lite rädd att hovis skulle ge upp och åka hem... Jag har då aldrig varit med om nån sån här situation förrut, vad gör man :/ 

Tillslut blev jag tvungen att hämta Angelas man för att han skulle hjälpa mig att hålla Smira för jag orkade inte själv.  Vi satte fast henne i hagen vid ett träd och höll fast henne, gick inte, vi bytte träd till ett annat där hon inte kunde valsa runt, hon rykte sönder ett grimmskaft. Ja mycket han hända tills hon tillslut gav med sig av trötthet tror jag... Jag öste beröm över henne hela tiden, vågade inte sluta, Jörgen höll henne i manen och mulen vilade mot hans arm och hon blev tyngre och tyngre. Så stod vi medans hon fick skor på alla sina hovar.

Hjälp vilket problem det har blivit nu då... Ja jag kan förstå henne att hon inte alls vill bli skodd då det var hovis som rensade ur hovbölden, och det lär väl sitta där i minnet. Sen en veckas omläggning med smärta, ja huva stackare... Hoppas det går bättre nästa gång.

Tack för hjälpen Jörgen.

Ikväll blev det en sväng ut på byn med hästarna. Som vanligt tyckte Smira att det var som jobbigast att gå förbi de sista husen här i byn. Hon var lite tittig och bara väntade på en anledning till att få springa iväg. Men hon lyssnar väldigt bra faktiskt och det värsta hon har gjort hitintills är bara att rycka till och stanna. Så hon är nog en klok ung dam...

JA då var det dax igen. Idag hade vi ridlektion med Pernilla :) spännande.

Jag hade lektion efter Nero och det innebär trubbel. Hon började på en gång då Nero gick iväg, ville inte alls stanna med mig. Jag ledde henne först nått varv inne i paddocken innan jag satte upp på henne.

Då jag väl kom upp på henne började hon kasta missbelåtet med huvudet och trippade runt i skritten, hon bara väntade på startskottet till att få springa därifrån. Jag fick börja med att göra flera små volter huller om buller bara för att hon inte ska få möjligheten att göra nått annat. Ganska på en gång så började hon göra små bockhopp. Det var första gången för mig som jag varit med om det så det blev lite spännande. Hon fortsatte säkert i tio minuter med sina små fyrbenta hopp... Tur för mig att jag satt en rem runt hennes hals som jag kan hålla mig i för att få ett extra stöd  balansen, väldigt bra annars hade jag legat på backen nu fastsmetad i leran...

Pernilla påminnde mig hela tiden om att sitta ner i sadeln, rak i ryggen, ner med skänkel o.s.v tur det för annars hade det inte alls funkat.

Tillslut så lugnade hon faktiskt ner sig och vi kunde börja med övningarna. Efter en stund då vi skulle börja trava så blev hon påmind om att hon var själv med oss, för Pongo gnäggade efter henne, så igång med bockhoppen igen...

Men hon lugnade ner sig så att vi kunde ha lektionen klart.

Pernilla sa efter lektionen att hon trodde nästan att jag skulle hoppa av där, men där hade hon fel   Man är lite dumtjurig ibland. Hon tyckte att jag gjorde det bra iaf :)

Ja känslan efteråt var ju ganska skön och stor lättnad... Nu klarar jag ALLT ... eller hur...